Det är söndag kväll och jag känner mig skönt utmattad av helgens strapatser nu när jag sitter här och plitar på mitt första inlägg i min första blogg, värst vad mycket nytt jag provat på i helgen!
I fredags köpte jag en jättefin begagnad racingcykel, grön och gul och säkert 20 år gammal, men en racingcykel är det, jag är jättenöjd. Betalade 130 euro för den, men försäljaren sa att han trodde jag skulle få 120 för den om ett år om jag höll den i samma skick. Så nu kan jag börja min march som många andra fransoser gör, mot Tour de France! Eller, i alla fall ut på de många cykelbanorna i området. Uppdatering efter min första cykelsession kommer.
Fredagskvällen bjöd sen på mysigt öldrickande, gittarrspelande och allsång i parken Jardin de Ville med diverse Erasmusfolk (dvs. utbytesstudenter). Härlig början på helgen dvs.
På lördagen var det upp tidig
t som gällde då jag och Sofie gav oss ut på randonnée (allmänna ordet för vandring i bergen här) med en femtio fransoser. Dagen betydde bonding för hela slanten, förutom den delen av slanten som betydde härlig bergsvandring i solsken med otroliga utsikter och känsla av frihet. Vi svenskor börjar nämligen förstå vikten av att lära känna fransmän för att få öva franskan och få anteckningar från föreläsningar som vi har stora svårigheter att följa med på. Och nog bondade jag lite, vandringen gav två telefonnummer till Antoine och Guillome, två mycket sympatiska fransmän i årskurs två som jag bl.a. har kurserna Sociologie des organisations och Qualité med.
I fredags köpte jag en jättefin begagnad racingcykel, grön och gul och säkert 20 år gammal, men en racingcykel är det, jag är jättenöjd. Betalade 130 euro för den, men försäljaren sa att han trodde jag skulle få 120 för den om ett år om jag höll den i samma skick. Så nu kan jag börja min march som många andra fransoser gör, mot Tour de France! Eller, i alla fall ut på de många cykelbanorna i området. Uppdatering efter min första cykelsession kommer.
Fredagskvällen bjöd sen på mysigt öldrickande, gittarrspelande och allsång i parken Jardin de Ville med diverse Erasmusfolk (dvs. utbytesstudenter). Härlig början på helgen dvs.
På lördagen var det upp tidig
t som gällde då jag och Sofie gav oss ut på randonnée (allmänna ordet för vandring i bergen här) med en femtio fransoser. Dagen betydde bonding för hela slanten, förutom den delen av slanten som betydde härlig bergsvandring i solsken med otroliga utsikter och känsla av frihet. Vi svenskor börjar nämligen förstå vikten av att lära känna fransmän för att få öva franskan och få anteckningar från föreläsningar som vi har stora svårigheter att följa med på. Och nog bondade jag lite, vandringen gav två telefonnummer till Antoine och Guillome, två mycket sympatiska fransmän i årskurs två som jag bl.a. har kurserna Sociologie des organisations och Qualité med. 
Här är Guillaume och Antoine till vänster och till höger.
"Vart ska vi, laget?"
Dess
a två herrar stötte jag även ihop med under samma kväll då Mathilda och jag var iväg på vår livs första rally-colloc. (Rally-colloc innebär ett rally mellan ett antal kollektiv under kvällen där man på varje ställe dras in i olika dryckeslekar.) Vi fick oss ett lag som vi hängde med hela kvällen och introducerade den svenska ramsan "Andra sidan är ni klara, jajamensan fattas bara" som de gormade sen hela kvällen med en styrka som bara steg i styrka ju längre kvällen led. Vi svenskor representerade alltså rätt bra med även ett antal snapsvisor och andra svenskligheter. Lördagskvällen blev med andra ord sjukt lyckad. Dock är det kanske inte helt ultimat med en sån kväll kvällen innan man ska ut på Via Ferrata.
I sista kollektivet.
Morgonen därpå var det nämligen dags för helgens nästa förstag
ången-upplevelse, bergsklättring! Via Ferrata innebär att man klättrar med säkerhetslina uppför en bergsvägg med inborrade gjutjärn i stenväggen så att man relativt lätt ska kunna klättra. Med oss hade vi italienskan Carla, en hejjare på bergsklättring som hjälpte oss nybörjare med hur vi skulle ta oss fram. Väl uppe på ett antal tiotal meter var hennes ingivande trygghet relativt bortblåst då tankarna slog mig vad som skulle kunna hända om jag ramlade. Men det var bara att ta ett, fem djupa andetag och fortsätta. Ett par timmar senare klättrade jag över kanten på en mur till fortet la Bastille, klättringen var slut och jag kände mig otroligt nöjd över kanonupplevelsen på bergsväggen.
Jag är personen längst bort på klippväggen.
Mitt första inlägg tar därmed slut så jag önskar er en trevlig kväll!
ången-upplevelse, bergsklättring! Via Ferrata innebär att man klättrar med säkerhetslina uppför en bergsvägg med inborrade gjutjärn i stenväggen så att man relativt lätt ska kunna klättra. Med oss hade vi italienskan Carla, en hejjare på bergsklättring som hjälpte oss nybörjare med hur vi skulle ta oss fram. Väl uppe på ett antal tiotal meter var hennes ingivande trygghet relativt bortblåst då tankarna slog mig vad som skulle kunna hända om jag ramlade. Men det var bara att ta ett, fem djupa andetag och fortsätta. Ett par timmar senare klättrade jag över kanten på en mur till fortet la Bastille, klättringen var slut och jag kände mig otroligt nöjd över kanonupplevelsen på bergsväggen.
Jag är personen längst bort på klippväggen.Mitt första inlägg tar därmed slut så jag önskar er en trevlig kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar